Två dagar före Sveriges Nationaldag publicerade Dagens Nyheter en artikel av Borzoo Tavakoli om hur ”världens mest utvecklade värlfärdssytem har monterats ner” – och så gav han en del exempel på detta. Bl.a. kvinnor som är rädda för att föda barn för de tror inte att de ska få den vård och hjälp de behöver. Och så detta med blöjvägning, som exempel på vanvård. Särskilt på privatägda äldreboenden.
Men larm om att förlossningsvården är underbemannad och att kvinnor därför kan tvingas föda barn i sköljrummet eller på ett helt annat sjukhus än de tänkt sig är liksom ingen nyhet. Sommaren 1999, när min dotter Stella skulle födas, var det också stor brist på barnmorskor. Somliga fick åka från Stockholm till Uppsala för att föda barn. För mig som är uppvuxen i Mora lät det som en baggis så jag oroade mig föga för en liten bilresa: Innan BB i Mora lades ner fick folk i Idre och Särna pallra sig till Mora när det började tränga på (det är bra mycket längre än mellan Stockholm och Uppsala – och det är inte motorväg). Numera blir det till att åka till Falun.
Och blöjor, det har jag också vägt – för över 20 år sedan, på en sjukhemsavdelning i Uppsala, där jag jobbade som sjuksköterska i två år. Själva sjukhemmet var f.ö. kommunalt först och övergick sedan i privat regi. Blev det nån skillnad? Näe; för det var ju samma människor som jobbade där. Folk blev liksom inte personlighetsförändrade bara för att det var en annan ägare. Blöjor vägde vi oavsett ägare – för att hålla koll på hur mycket de boende kissade. Man kan bli rätt dålig av vätskebrist och det är viktigt att förvissa sig om att även en dement person, som inte kan meddela sig med omvärlden, dricker tillräckligt mycket.
Det är inte ägarna till ett sjukhus eller ett sjukhem som arbetsleder på en avdelning och således kan inte heller ägarna ha koll så att trycksår inte uppstår, att patienter eller boende äter och dricker ordentligt och att blöjor blir bytta i tid. Vanvård är huvudsakligen ett personal- och/eller arbetsledningsproblem,inte ett arbetsgivarproblem.
Det klagades på underbemanning även för 20-30 år sedan. Såväl under semestertider som annars. Såhär skrev jag i Dagboken den 15 juli 1989, min första sommar som sjuksköterska, då jag jobbade på kirurgkliniken på Akademiska Sjukhuset i Uppsala:
”På avdelningen har det varit så jobbigt att jag får ett nervsammanbrott ganska snart – eller blir sjuk – om det fortsätter länge till. Fast nu ska jag ju på semester om en månad.
Orsak: Bara vi och 70 A har öppet och överbeläggningar till max och det ligger folk överallt, den ena sjukare än den andra (man får bara ligga inne om man är SJUK) alla ska ha sprutor, dropp, injektioner och gud vet vad och när ska man hinna prata med dem då och vara människa?! Det går inte att göra ett bra jobb och det är förfärligt frustrerande. Och vem tackar en för att jag sliter så jag får ont i magen och huvudvärk och blir totalt psykiskt slutkörd?! I måndags började jag gråta i beredningsrummet för det var så förfärligt och för att en av läkarna undrade om det var jobbigt. (Jag hade först snäst av honom och sagt att jag mådde dåligt, när han kom och småretades om nåt jag glömt.) USCH!”
Musik som jag lyssnade mycket på 1989: Simply Red ”The Right Thing”
grafomani 